Igår, idag och imorgon
Jag hade fel igår. Jag har inte legat på stranden som en strandad späckhuggare eller som en strandad fuktig mjölsäck i det gråa vädret. Jag skrev ju om hur jag hade spenderat 45minuter i kö på Social Security Office och sedan blivit hemskickad. Det tog 13 minuter idag. Men jag hade inte tillgång till bil så jag tog bussen downtown och promenerade resterande 12 kvarteren till 9th street och Lenora där kontoret ligger. Jag var så nöjd så jag satte på Ipodden och knatade resten av vägen (uppförsbacke) till Capitol Hill och PineSt. Nu är jag på StumpTown coffee och njuter av en frenchpress med sojamjölk. Tagit mig tiden att istället för att kolla på alla serier som jag vill se att läsa de mer intressant aupair bloggarna (kolla Sandra M's blogg som är den roligaste iaf. Länken hittar ni i den högra spalten) och nyhetsflödet på Aftonbladet (jag vet...aftonbladet...men det alltid kul att se vad toapapper till tidningar skriver) och DN. Så jag läser om våran svenska Robyn och hennes framgångar http://www.dn.se/kultur-noje/musik/oradda-robyn-1.1121904.
Sen det här med att vara inspirad av musik och vilken omgivning man är i. Ibland så passar inte underbara BuenaVistaSocialClub in men hur Brother Ali som till hör Rhymesayers Inc. kan spelas om och om igen eller Salem Al Fakir med låten It's true. Vilken jäkla grym pickupmåsomensolstråle låt det är!
Brother Ali är relativt ny i min spellista. Vilket är synd eftersom han är med i samma skivbolag som tex Atmosphere som jag har pumpat i snart 7år. Från Twincities alltså Minneapolis och St.Paul. Två seperata städer men som sitter ihop. Det som gränsar är Mississippi floden. Det är lite som Stockholm och Solna misstänker jag, fast det som skiljer städerna från varandra E4:an och inte en historisk flod.
Förövrigt trodde jag inte att jag skulle gå och bli gråtfärdig var gång jag tänkte på att resa härifrån. Jag kommer fan att sakna Seattle. Inte jobbet så mycket...jag distanserar mig omedvetet tror jag från familjen och barnen, men staden i sig och folket som man har lärt känna här. Jag är ingen party galning längre nu när åren har börjat ta sig ikapp med mig men om man vill så finns det alltid folk som man kan ringa och ta en kopp kaffe med eller ta sig till en park för att kasta frisbee en stund. Alla damerna (kollegorna) som är så rara och gulliga och fina så att det kryper i kroppen på en som stannar kvar eller tom åker hem innan mig (Lina och Andrea) eller stannar kvar efter mig (Emma, Angelica, Emma W, Sandra, Johanna, Linn, Malin etc). Det som är bra är ju att vi alla kommer tillbaka till sverige igen och kan träffas där men vi bor ju inte på samma ställe. Alla kommer från olika orter i vårat avlånga land.
Jag har ju inte träffat särskilt många amerikaner som jag har tyckt passat in i mitt umgänge men i maj träffade jag bungeejump gänget. Ricky, Ben och Stefan! Plus deras vänner och respektive. Men vilken underbar tid jag har haft med dem både som grupp och individuellt. Tex med Ben häromveckan så träffades vi i CalAnderson park i CapitolHill med några för att kasta frisbee och det slutade med att han introducerade mig till Pho (viatnamesisk nudelsoppa) och tog mig vidare vid 2130 tiden till en av kyrkorna i CapitolHill där folk drar sig för att lyssna på när munkarna sjunger i kör. Alla är välkommna och man får lov att sitta eller lägga sig vart som hälst i kyrkan. Vilken vacker sång! Det är något med att lyssna på en kör och göra det i en kyrka som är upplyst innuti där inredningar är en blandning mellan glas, färgat glas och trä.
Det är mycket som jag har missat under mitt år här men otroligt mycket jag har fått uppleva. Jag har inte delat det med er här på bloggen eller ens tagit bilder på det, en massa har jag säkert glömt bort men allt är en del av mitt år här i usa och en del av mig som kommer med hem till sverige igen och det som sker där framöver. Jag vet inte hur mycket eller riktigt hur jag har förändrats men med största sannolikhet kommer ni där hemma att märka det när jag återkommer. Man utvecklas hela tiden oavsett man vill eller inte och formas av sin omgivning. Det är bara lite svårt att veta hur man har utvecklats om man inte har en plats eller person som man kan jämföra med. Jag har sverige och den personen jag var då att jämföra med när jag kommer hem. Det ser jag framemot!
Blir det fler djupa och grammatiskt våldtagna inlägg framöver?? Det tror absolut att det blir.
Sen det här med att vara inspirad av musik och vilken omgivning man är i. Ibland så passar inte underbara BuenaVistaSocialClub in men hur Brother Ali som till hör Rhymesayers Inc. kan spelas om och om igen eller Salem Al Fakir med låten It's true. Vilken jäkla grym pickupmåsomensolstråle låt det är!
Brother Ali är relativt ny i min spellista. Vilket är synd eftersom han är med i samma skivbolag som tex Atmosphere som jag har pumpat i snart 7år. Från Twincities alltså Minneapolis och St.Paul. Två seperata städer men som sitter ihop. Det som gränsar är Mississippi floden. Det är lite som Stockholm och Solna misstänker jag, fast det som skiljer städerna från varandra E4:an och inte en historisk flod.
Förövrigt trodde jag inte att jag skulle gå och bli gråtfärdig var gång jag tänkte på att resa härifrån. Jag kommer fan att sakna Seattle. Inte jobbet så mycket...jag distanserar mig omedvetet tror jag från familjen och barnen, men staden i sig och folket som man har lärt känna här. Jag är ingen party galning längre nu när åren har börjat ta sig ikapp med mig men om man vill så finns det alltid folk som man kan ringa och ta en kopp kaffe med eller ta sig till en park för att kasta frisbee en stund. Alla damerna (kollegorna) som är så rara och gulliga och fina så att det kryper i kroppen på en som stannar kvar eller tom åker hem innan mig (Lina och Andrea) eller stannar kvar efter mig (Emma, Angelica, Emma W, Sandra, Johanna, Linn, Malin etc). Det som är bra är ju att vi alla kommer tillbaka till sverige igen och kan träffas där men vi bor ju inte på samma ställe. Alla kommer från olika orter i vårat avlånga land.
Jag har ju inte träffat särskilt många amerikaner som jag har tyckt passat in i mitt umgänge men i maj träffade jag bungeejump gänget. Ricky, Ben och Stefan! Plus deras vänner och respektive. Men vilken underbar tid jag har haft med dem både som grupp och individuellt. Tex med Ben häromveckan så träffades vi i CalAnderson park i CapitolHill med några för att kasta frisbee och det slutade med att han introducerade mig till Pho (viatnamesisk nudelsoppa) och tog mig vidare vid 2130 tiden till en av kyrkorna i CapitolHill där folk drar sig för att lyssna på när munkarna sjunger i kör. Alla är välkommna och man får lov att sitta eller lägga sig vart som hälst i kyrkan. Vilken vacker sång! Det är något med att lyssna på en kör och göra det i en kyrka som är upplyst innuti där inredningar är en blandning mellan glas, färgat glas och trä.
Det är mycket som jag har missat under mitt år här men otroligt mycket jag har fått uppleva. Jag har inte delat det med er här på bloggen eller ens tagit bilder på det, en massa har jag säkert glömt bort men allt är en del av mitt år här i usa och en del av mig som kommer med hem till sverige igen och det som sker där framöver. Jag vet inte hur mycket eller riktigt hur jag har förändrats men med största sannolikhet kommer ni där hemma att märka det när jag återkommer. Man utvecklas hela tiden oavsett man vill eller inte och formas av sin omgivning. Det är bara lite svårt att veta hur man har utvecklats om man inte har en plats eller person som man kan jämföra med. Jag har sverige och den personen jag var då att jämföra med när jag kommer hem. Det ser jag framemot!
Blir det fler djupa och grammatiskt våldtagna inlägg framöver?? Det tror absolut att det blir.
Kommentarer
Postat av: S
HEEJ JACKE! tur att du lämnade din blogg ip till mig så jag kan stalka dig. hihohohoh
Trackback
